Feministernas uppmaning till medietystnad om överfallsvåldtäkter är cynisk
KRÖNIKA Carina Ohlsson och Olga Persson från Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, uppmanar i en debattartikel i Aftonbladet media att iaktta tystnad om det ökande antalet överfallsvåldtäkter i sommar. De gillar inte att Expressen och Sveriges Radio P4 uppmärksammat den våg av överfallsvåldtäkter som sköljt över Sverige. Argumentet är att “bara” knappt 20 procent av alla våldtäkter i Sverige sker utomhus. Det egentliga skälet till att Ohlsson och Persson vill att media tiger om denna femtedel av övergreppen är förstås en annan – den besvärande omständigheten att den kraftiga ökningen av utomhus-, grupp- och överfallsvåldtäkterna är proportionell mot den ökande invandringen från västasiatiska, arabiska och afrikanska länder vars kulturer och religion lämnar en hel del i övrigt att önska vad gäller synen på kvinnor i allmänhet och sommarklädda svenska kvinnor i synnerhet.
Ohlsson och Persson vill slippa vidga synfältet, slippa se att ett av feminismens stora historiska misstag varit att okritiskt omfamna kulturrelativismen endast därför att den kom med rekommendationsbrev från åsiktseliten under det vänsterliberala idéparaply där feminismen traditionellt åtnjuter sitt starkaste beskydd. Som så många andra vänsterliberaler idag förmår inte Ohlsson och Persson se skillnad på liberalism och värdenihilism, skillnaden mellan att slå vakt om grundläggande liberala värden och att dagtinga med dessa för att ge plats i det liberala samhället också åt de liberalismens fiender som i allt större skaror migrerar till vårt land.
Om Ohlsson och Person fortsätter prata om svenska mäns våld mot kvinnor i hemmet och tiger om kulturellt och religiöst hedersvåld och om grupp- och överfallsvåldtäkter som en konsekvens av kulturkrockar i massinvandringens och integrationshaveriets kölvatten, då slipper de få sina arkimediska cirklar rubbade, då slipper de ådra sig det övriga media- och feministetablissemangets ogillande med beskyllningar om fiske i grumliga vatten, då slipper de se journalistiska och akademiska karriärdörrar stängas och då slipper de se rädslan i omgivningens ögon när forna vänner och kollegor tar omvägar för att inte också de till följd av skuld genom samröre ska riskera drabbas av samma fredlöshetens bannbulla.
I stället för att problematisera de nytillkomna grupper i det svenska samhället som har en omvittnat oacceptabel syn på kvinnans kroppsliga integritet, inklusive rätten till kvinnofrid, ger sig Ohlsson och Persson fegt och obefogat på den svenske mannen som runt fikabordet ute på arbetsplatserna påstås sväva på målet när det gäller att fördöma våld och våldtäkter mot kvinnor i nära relationer. Till stöd för den beskyllningen anför Ohlsson och Persson en uppskattning om att endast 10-20 procent av alla våldtäktsoffer mäktar med att anmäla brottet, vilket i sin tur förklaras med att kvinnorna både känner skam och tar på sig skuld för det inträffade. Bortsett från att det är en högst osäker hypotes kring mörkertal är resonemanget också behäftat med ett antal andra problem.
För det första saknas en logisk koppling mellan de två påståendena om a) kvinnans upplevelse av brottet och b) männens prat kring fikabordet. För det andra blandar Ohlsson och Persson samman ett antal olika saker som borde hållas isär och gör felaktigt allmängiltiga psykologiska fenomen till exklusiva för en feministisk diskurs. Ja, det kan vara förenat med ett skamliknande obehag att inför omgivningen behöva visa upp sig själv som ett våldtäktsoffer och sin partner som en våldtäktsman. Det är dock i huvudsak en allmänmänsklig reaktion och kan inte, så som Ohlsson och Persson antyder, specifikt tillskrivas några kvinnorelaterade attityder eller strukturer i ett manssamhälle. Varje allvarlig spricka i den sociala familjefasaden, varje smutsig byk man tvingas tvätta offentligt, skapar liknande känslor – missbruk, kriminalitet, våld, otrohet, skilsmässa osv hos både män och kvinnor.
Beträffande benägenheten att ta på sig skuld är det också en påtaglig skillnad härvidlag mellan den självständiga kvinna som i sin relation blir utsatt för en engångshändelse av detta slag och den kvinna som fått sin självkänsla nedbruten under lång tid i ett destruktivt parförhållande och som blivit regelmässigt utsatt för psykisk och fysisk misshandel och som en del av detta upprepade våldtäkter. Allmänt kan det förstås också för var och en av oss kännas svårt att anmäla en människa som står oss nära. Inte heller denna ambivalens är något unikt för våldtäkter eller kvinnor. Det är en känsla som i varierande grad kan uppstå i många situationer, exempelvis inför beslutet att LVM-anmäla en alkoholist eller drogmissbrukare i familjen, stämma sina syskon i en arvstvist, polisanmäla en affärskompanjon för trolöshet och förskingring eller kompisen med dåligt ölsinne som slog dig på käften på festen. Självfallet är det enklare att sätta lagen på en för oss obekant person för vilken vi inte har några motstridiga känslor.
Ohlsson och Persson gör också en alltför grov och därför missvisande distinktion mellan överfallsvåldtäkter utomhus och relationsvåldtäkter inomhus. Ett växande antal inomhusvåldtäkter är idag snarare att hänföra till kategorin överfallsvåldtäkter. Den uppmärksammande gruppvåldtäkten på ett asylboende i Mariannelund är ett exempel på detta. Unga tjejer inser inte faran med att inlåta sig i umgänge med män från främmande kulturer och med främmande religioner och upptäcker den inte förrän det är för sent. Där den gammelsvenske mannen på sin höjd blir lite besviken över att “det inte blev något” när kvinnan som följde med hem säger nej till sex, tar alltför ofta den nysvenske mannen i samma situation med våld det sex han blivit nekad men anser sig ha rätt till, och bjuder dessutom inte sällan in sina manliga kompisar att göra detsamma.
Att informera om den här kulturella/religiösa skillnaden i tendens mellan grupper av män anses av somliga vara rasistiskt. Att felinformerade unga tjejer blir våldtagna är uppenbarligen ett rimligt pris att betala för att Ohlsson och Persson & Co ska få kokettera med sin tolerans och antirasism. Och de är ingalunda ensamma. Till och med Brottsförebyggande rådet, Brå, har som det förefaller numera i princip upphört med att föra statistik på brottslingars ursprung. Detta troligen på grund av att siffrorna blivit alltför obekväma för den svenska åsiktselit som Ohlsson och Persson tillhör och för vilken det är viktigare att upprätthålla den skönmålade bilden av det mångkulturella samhället än att redovisa relevant statistik om brottsligheten. Innan Brå slutade göra sitt jobb kunde de dock skriva så här:
Överrisken för att vara registrerad för brott har ökat i gruppen utrikes födda men är i princip oförändrad bland dem som är födda i Sverige [...] Att överrisken för de utrikes födda har ökat beror inte på att vissa invandrargrupper i dag i större utsträckning är registrerade för brott än för 12 år sedan.
Ökningen förklaras i stället i huvudsak av att antalet personer i Sverige som tillhör de flyktinggrupper, som redan i tidigare studier visat sig ha en särskilt hög överrisk, har ökat.
I klartext: när invandringen från vissa regioner ökar då ökar också brottsligheten. Folkpartiets dåvarande integrationspolitiske talesperson Mauricio Rojas kommenterade rapporten i en debattartikel i Dagens Nyheter där han på ett förtjänstfullt sätt slog hål på myten att all överrepresentation i brottsstatistiken kan förklaras med socioekonomiska faktorer. Detta sanningssägande kostade Rojas posten som integrationsminister efter maktskiftet 2006. I stället fick vi den hundraprocentigt PK-pålitlige Erik Ullenhag. Kontrasten kunde knappast vara större trots att Rojas och Ullenhag kommer från samma politiska parti.
Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson skrev för drygt ett år sedan en uppmärksammad ledare där han – i frånvaro av relevant svensk statistik – utifrån alarmerande siffror från vårt grannland Norge manade politiker från alla partier att ta den höga brottsligheten bland invandrare på allvar. Hittills har det nämligen bara varit Sverigedemokraterna som gjort detta. Bland annat tog SD för ett par år sedan fram en rapport som dokumenterade vissa invandrargruppers höga överrepresentation som gärningsmän vid just våldtäkter. Rapportenuppskattades inte av nya SD-fientliga Brå, köpta kriminologer som Jerzy Sarnecki och alla de Ohlsson och Persson runtom i landet som dikterar vilka de rätta åsikterna är och som alltså anser att man inte bör prata om vissa ting då detta kan leda till felaktiga åsikter. Även Gudmundson fick löpa gatlopp för sin fräckhet att bryta det tystnadslöfte som varje rättrogen skriftställare förväntas svära.
Ohlsson och Persson avslutar sin artikel med att räkna upp nedanstående fyra punkter som förslag på åtgärdsplan för att få bukt med de alldeles för många våldtäkterna i Sverige. Det är punkter som det finns all anledning att skärskåda eftersom artikelförfattarna sannolikt talar för en stor del av den feministiska rörelse i Sverige som anser sig ha patent på att beskriva den här problematikens orsaker och lösningar och som också har det politiska etablissemangets okritiska öra:
- Ett uthålligt arbete med sex- och samlevnadsundervisning i skolan.
- Ett förebyggande arbete som bryter kopplingen mellan normer för manlighet och våld, till exempel genom att ifrågasätta förväntningarna på att mäns sexualitet ska vara okontrollerbar och gränslös.
- Återkommande och obligatorisk utbildning med fokus på attityder och värderingar om sexualbrott för rättsväsende, polis och övriga berörda myndigheter.
- Att media inte spelar på människors rädsla utan i stället beskriver verkligheten som den ser ut.
Om vi börjar från början så är ju ett värdegrundsarbete i skolan förvisso angeläget, om det sker på ett bra sätt vill säga, dvs om man inte ger uppdraget exklusivt åt Ohlsson och Persson utan även låter exempelvis representanter för Sverigedemokraternas kvinnoförbund och debattörer som Per Ström och Pelle Billing få ett ord med i laget vid utformningen av innehållet.
Men ett alldeles så lovvärt värdegrundsarbete i skolorna får liten eller ingen effekt på överfallsvåldtäkterna eftersom dessa ju till ständigt ökande andel begås av män med utländsk bakgrund, män som ofta inte satt sin fot i den svenska skolan och som även om de gjort det ändå hämtar sin värdegrund ur en religion och kultur som de bär med sig från sina hemländer och upprätthåller i etniska enklaver i vårt land, en värdegrund där en kvinna som inte är helt täckt och som obevakat umgås med män som hon inte är nära släkt med betraktas som en hora eller ber om att bli våldtagen.
Att som i punkt två ifrågasätta synen på mäns sexualitet som okontrollerbar och gränslös är också relevant, men endast om fokus för detta arbete läggs på den stora och stadigt växande grupp män som kommer med en religion och en kultur där det faktiskt allmänt anses att en man inte kan förväntas lägga band på sin sexualitet med mindre än att alla kvinnor skyler sig från topp till tå. Det är när allt kommer omkring inte etniskt svenska unga män som i intervjuer i Dagens Nyhetergör freudianska felsägningar av typen “svenska horor… tjejer, menar jag“.
Även punkt tre som rör utbildning av personer på berörda myndigheter är oantastlig så länge utbildningen är allsidig och objektiv och inte skyggar för obekväma problemställningar eller syftar till att dölja generande misslyckanden kopplade till mångkulturens och massinvandringens Sverige. Så är det tyvärr inte idag. Det som hävdas vara utbildning och information är påfallande ofta politisk propaganda utifrån ett snävt vänsterliberalt och politiskt korrekt perspektiv.
Det räcker inte att bara ta itu med vissa orsaker till att våldtäkter sker. Det duger inte att tolerera den andel av våldtäkterna som har andra orsaker än dem man som feminist känner sig bekväm med, därför att man är rädd att se sanningen i ögonen eller inte kan låta något stå i vägen för det övergripande målet om ett mångkulturellt samhällsbygge. Det är oacceptabelt att låta unga tjejer i Sverige betala priset för en sådan politisk feghet och cynism.
Beträffande punkt fyra så är information till unga svenska kvinnor om att det i det nya mångkulturella Sverige är mer otryggt än någonsin att vistas ensam utomhus inte att “spela på människors rädsla”. Att informera om sådant är en samhällelig skyldighet. Det är tigandet om sakernas tillstånd som är ett spel, och ett elakt sådant dessutom. Att utifrån en föreställning om att massinvandringens baksidor måste förtigas för att inte riskera underblåsa främlingsfientliga strömningar invagga kvinnor i en falsk känsla av säkerhet är ett oerhört svek mot ett av samhällets mest primära skyldigheter, den att sörja för medborgarnas trygghet och säkerhet. Ett antal svenska tjejer våldtas varje år i vårt land därför att journalister som Ohlsson och Persson har ljugit för dem, därför att de har trott på den tillrättalagda kulturrelativistiska illusion som de matats med.
Att avsluta en artikel med en uppmaning om att “beskriva verkligheten som den ser ut” när man precis ägnat en hel text åt att göra det närmast diametralt motsatta är komiskt – eller vore, om det inte var så tragiskt och fick så allvarliga konsekvenser för så många. Hur många tjejer ska, som våldtäktsoffret i Mariannnelund, in på bara skinnet och ända in i underlivet behöva bli varse att det som Ohlsson och Persson intalat dem är lögn? En del av “verkligheten som den ser ut” är att det som ensam tjej inte på långa vägar är lika tryggt att vistas ute bland män från avlägsna kulturer med främmande religioner som att göra det i sällskap med etniskt svenska män. Att som Ohlsson och Persson aktivt uppmana media till att tiga om detta är så allvarligt att det snudd på borde vara straffbart.
Mats Dagerlind
Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.
Länkar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar