Fyra irakier utvisas på livstid

Fyra irakier utvisas på livstid för våldtäkt av 14-åring
16 augusti 2009
Följande text är skriven av Morten Perregaard på Tidsskriftet Sappho. Den svenska översättningen är gjord av Fröken Sverige. Stort tack till er båda!

” Våldsamt tumult i rättsalen i Kolding efter att domen var fastställd

13 augusti 2009

Morten Perregaard

Fyra irakier blev igår utvisade på livstid från Danmark av Vestre Landsret i Kolding. Männen är dömda för att ha våldtagit en 14-årig dansk flicka upprepade gånger på Vorbasse Marked i juli förra året.

Saken var överklagad från en tidigare dom i februari i år, då de fyra fick en villkorlig utvisningsdom.

Åklagarmyndigheten överklagade den villkorade utvisningsdomen med krav om ovillkorad livstids utvisning, samt en skärpning av straffen. Efter att domen var avkunnad, så bröt det ut bråk.

Straffen

De fyra irakierna blev dömda till två år och nio månaders fängelse var.

För tre av irakierna, Hussein Maayuf Al-Badri, Abdullaziz Khazar Jebir och Fahud Maziad Massaad, var straffen en stadsfästelse av domen från Byretten.

För den fjärde irakiern, Abdullah Maayuf Al-Badri, innebar domen att straffet sattes ner med sex månader, då han blev frikänt för en av de två våldtäkter som han hade genomfört.

Männen blev dömda för att tillsammans ha våldtagit flickan vaginalt och oralt. Flickan hade fyllt 14 år två veckor innan övergreppet.

Åtalet gällde också analt samlag, men både ”By- och Landsretten” fann att det inte var tillräckligt med bevisning för att detta hade skett.

De rättsmedicinska undersökningarna har inte kunnat genomföras ordentligt på grund av flickans fysiska och psykiska tillstånd, samt hennes unga ålder, under timmarna efter övergreppet.

Alla fyra var åtalade för samlag och och annat könsligt umgänge med en person under 15 år.

De fyra irakierna blev också fällda för detta.

I sitt avslustande anförande, så sa Fahud Maziad Massaads advokat att hans klient trodde att offret var 16 år, ”då hon hade druckit alkohol”. ”Man får ju först köpa öl, när man är 16 år”.

Åklagarens replikerade: ”Alltså så kan den åtalade kanske tro att hon var över 18 år, då Vorbasse Marked är ett offentligt utskänkningsställe. Så logiskt, enligt den åtalades uppfattelse, så måste hon vara över 18 år. Men det sa han inte.”

Likaså nämnde Hussein Maayuf Al-Badri, att flickan var längre än honom, så därför måste hon vara äldre.

Abdullah Maayuf Al-Badri var dessutom åtalad för två tillfällen av våldtäkt och två tillfällen av samlag med en person under 15 år. Landsretten fann det till motsats mot Byretten, inte tillräckligt bevisat, att det första tillfället av våldtäkt var skett under tvång. Därför fick han sitt straff nersatt med sex månader.

Alla fyra stod också åtalade för att ha stulit flickans telefon, samt 50 kronor.

Detta blev alla dömda för.

Motstidiga förklaringar

Generellt kom de fyra dömda med mycket motstridiga förklaringar. Dessutom förekom det direkta osanningar, vilket de heller inte hade några förklaringar på utom som exempel dessa: ”När man ljuger en gång så får man lust att ljuga mer” Eller från rättens anteckningar: ”Ljög under första förhöret”, som det står om en av de åtalade.

Den enda förklaring, som stämde någorlunda med vad de sagt vid första polisförhöret, kom från Abdullaziz Khazar Jebir.

Utvisning

Enligt den danska utlänningslagen, som gäller från 2008, ska en utlänning utvisas om denne blir dömd för våldtäkt. Detta gäller också för samlag med en person som är under 15 år.

Därför sa åklagaren i sitt avslutande anförande att det ”inte ha varit lagskaparnas avsikt, att villkorlig dom skulle användas, när en ovillkorlig utvisning automatisk var gällande”, med en tydlig hänvisning till Byrettens första dom om den villkorliga utvisningen.

Varefter åklagaren preciserade, att poängen nämligen var att folk som inte tidigare skulle blivit utvisade, idag kan bli det villkorligt. Med andra ord är villkorlig utvisning en utvidgad möjlighet för utvisning och inte det motsatta.

Det enda som kan tala avgörande emot en utvisning är en anknytning till Danmark, sjukdom, familjära förhållande etc. Detta ska dock fortfarande jämföras med förbrytelsens grovhet.

Socialt förståndshandikappad

Försvararen för 17-årige Abdullaziz Khazar Jebir nämnde i sitt avslutande anförande en psykologs värdering av sin klients mentala tillstånd.Enligt psykologen befann den åtalade sig på ett ”sjunkande stadie”, var ”socialt förståndshandikappad” och under medicinering.

Landsretten fann att det att vara dåligt begåvad inte diskvalificerar någon för att utvisas.

Abdullaziz Khazar Jebir har varit i Danmark sedan december 2005. Under rättssaken måste han ofta använda sig av tolk. I Irak har han 27-29 halvsyskon, då hans pappa har tre fruar. Innan han kom till Danmark, så bodde han två till tre år i Syrien.

I sitt avslutande avslutande anförande sa Johnny Norup, Fahud Maziad Massaads försvarare, att en utvisning till Irak av hans klient skulle vara detsamma som om att han (advokaten) skulle bli utvisad ”till en avlägsen provins i Kina, utan möjlighet för att återvända, och så skulle han tvingas stanna kvar där”. På det svarade åklagaren att ”om ni Norup kunde språket och hade bott halva sitt liv i en avlägsen del av Kina, så hade nog Norup klarat av det.”

21-årige Fahud Maziad Massaad har uppehållit sig i Danmark sedan år 2000, då han blev familjesammanförd med sin far efter de dåvarande reglerna. Han behövde bara tolk några få gånger under rättssaken. Dessutom var han på gång att söka danskt medborgarskap, men hade inte nått att göra testen, innan han blev anhållen.

Landsretten följde åklagarens linje om livstids utvisning.

20-årige Abdullah och 22-årige Hussein Maayuf Al-Badri, är bröder, och har uppehållit sig i Danmark sen i april 2004. Storebrodern, som under de första dagarna i rätten, satte sin tilltro till en muslimsk bönekrans, tasbih, har diabetes och är sjukskriven. Han pratar i stort sett inte danska alls, och var

beroende av tolk under hela rättssaken. Lillebroderns danska var lite bättre, men han var fortfarande beroende av tolk. Brödernas föräldrar och fem syskon bor i Danmark.

Landsretten dömde båda bröderna till livstids utvisning.

Luderland och en krossad ruta

Då det var jubel och segerstämning i Byretten efter den villkorliga utvisningsdomen, så utbröt det bråk efter att rättens ordförande hade läst upp domen med den ovillkorliga livstidsutvisningen i Landsretten.

Abdullah Maayuf Al-Badri skrek mot åkagarbänken: ”Jag ska döda dig” Och en av papporna reste sig, kastade sin jacka och tog rättning mot domarna som var på väg ut. En av de åtta poliser som var där samt tolken lyckades stoppa honom, varefter han la sig ner på golvet och skrek högt, innan han blev eskorterad ut. Golvet fick också en rejäl dos av spottloskor.

Flera reste sig och uttryckte på en blandning av arabiska och danska deras förakt för landet, som de kallade ”luderland” och ”rasistiska Danmark”.

Abdullah Maayuf Al-Badri kastade en stol efter åklagare och två poliser var därefter tvunga att hålla fast honom. Ett par av de cirka 25 närvarnade anhöriga närmade sig också åklagare, och denna måtte ta en annan utgång än han skulle. Allt detta medan stolar, bord och dörrkarmar fick både knytnävslag, slag med handflator och sparkar, tillsammans med höga rop, skrik och gråt.

En ruta i rätten fick smaka på en irakisk armbåge, och ljudet av krossat glas tillkallade sig ytterliggare tre poliser. De kastade ut de sista anhöriga medan rätten ljöd av eder och förbannelser som sedan fortsatte ut på parkeringsplatsen, där cirka sex poliser blev stående tills bilarna hade kört iväg.

Offret och hennes familj på hemlig adress

Den nu 15-åriga flickan lider idag av posttraumatiskt stressyndrom. Samtidigt har hon fått diagnosen djup depression. Idag ligger räkningen för hennes psykologsamtal på ett femsiffrigt belopp för en ännu inte avslutad psykologbehandling. Därtill kommer ett behov för ytterliggare behandling hos psykiatriker. Hennes familj lever idag på hemlig adress med hemligt telefonnummer och alarmsystem.

Offret var vid tidspunkten för gruppvåldtäkten oskuld.

Under hela rättssaken krävde de nu dömdas vänner och familjer att de närvarande journalisterna inte skulle offentliggöra namnen på de dömda. Svaret till dem var att rättssaken är offentlig, och de åtalades namn stod vid dörren till rättssalen, där vem som helst kunde läsa dem. Och att det endast är rätten som bestämmer om det blir förbud att nämna de åtalades namn.”